Våga vara bra!

Våga vara bra.Våga ta plats och våga vara dig själv. Du är en tillgång.

I helgen satt jag och tittade igenom min portfoliopärm från Asken. Många minnen dök upp men speciellt jobbigt blev det när jag hittade gamla lärarkommentarer. Jag har ju jobbat jättemycket med att inse att det jag gör duger och att jag är bra så därför vällde massor av känslor över mig när jag läste en kommentar från Bosse. Våga vara bra!! Så Stod det. Och jag tycker att det tillsammans med Helenas kommentar "Du är en tillgång i mitt klassrum" samanfattar mig och vad som är viktigt för mig ganska bra. Det var så jag var. Jag strävade alltid efter att vara bäst men ibland visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig. Och hur ska man egentligen bete sig när man vi vara bra men inte verka stöddig? Det var nog det Bosse menade med "Våga vara bra", att jag skulle våga vara så bra som jag vill vara utan att tänka på vad andra tycker. För det skulle kunnat hämma mig. Den kommentaren betydde och betyder fortfarande väldigt mycket för mig och efter mycket arbete så var jag så. Nu är det lite annorlunda. Jag vill vara bra och jag håller hög standard men det ärinte samma sak som förut. Jag vågar inte ta för mig lika mycket. Eller vågar och vågar. Jag är rädd för att få en negativ stämpel som aldrig går att tvätta bort. Jag vill inte ha en stämpel, jag vill inte vara märkt.

"Du är en tillgång i mitt klassrum". Helena Normand kommenterade ständigt hur bra det var att jag tog för mig muntligt och vilken tillgång jag var i klassrummet. Jag var den som förde diskussionerna framåt oavsett ämne(minus historia;)). Nu är jag inte samma person längre. Jag är inte den som öppnar munnen och uttrycker mig fast det kan vara fel. Jag tror dock att det har mycket att göra med klassen. Jag var oerhört trygg med min förra klass och de visste hur jag var, de tog inte illa upp. Här är jag inte säkerlängre. Jag vet inte.

Vem?

Nu är ingenting kul längre. Jag sätter mig på bussen, tränar, går i skolan, åker tåg, tränar, äter, sover. Jag går igenom dagarna i ett töcken, det känns som om jag inte lever mitt liv. Jag har märkt nu på sistone att min fasad håller på att spricka. Jag är inte längre den starka tjej som jag var innan jul. Jag håller på att bryta ner mig själv och jag vet inte längre vem jag är. Jag som precis hade hittat mig själv för ett år sedan och sen bytte jag skola och nu vet jag inte. Jag känner ingen kontakt med mina rötter längre som jag tror att jag behöver för att verkligen lära känna mig. Jag behöver vara tillsammans med de som känner mig ordetligt. Jag behöver få gråta ut mot deras axlar istället för att ständigt gå runt med tårar i ögonen med människor som inte riktigt förstår. Jag behöver få umgås med mina kompisar hemma så att jag får vara mig själv. De måste påminna mig om vem jag är för just nu trivs jag inte. Det känns som att det är någon annan sonm lever i mig. Det är inte jag.

Tjena Lena mittbena

Sitter i skolan och väntar. Har håltimme till kvart i ett. Skönt. Fick tillbaka min engelska uppsats idag och det styrker såklart att min eng grammatik är som en toalettsdykares. Fick MVG- men det var ett under. Fan jag förstår inte hur jag kan vara så fucking dålig fast jag läser engelska böcker och nästan bara har eng tal när jag tittar på DVD. Antagligen för att jag inte hör hur det ska låta. Marie Froste var glad för att du hör hur det ska låta, det är en stor fördel.

Jaja nu ska vi inte bara ta det negativa. Min svenska lärare berömmer mig ofta för att jag är en så bra talare och han sa att mina novell loggar var bland de bästa han läst. Det är ju kul att höra men ändå. Jag stör mig ändå så mycket på engelskan för det blir inte bättre. Tragglade ju jättemycket med det hela högstadiet. Aja får kämpa vidare.

Ha det gött kram <3

Förlåt mig

Ush det var alldeles för länge sen som jag uppdaterade får ju dåligt samvete. Men nu är jag iallafall här. Fick inspiration av att titta på min kära vän Idas blogg som hon just startat. Kom då ihåg hur mycket jag saknar henne och att det är hemskt att vi aldrig hörs längre. Jag känner en del ansvar för det för när Ida har ringt har jag alltid varit upptagen eller påväg nånstans och sen har jag inte ringt tillbaka, fy på mig, slå på fingrarna. Och sen har hon tillslut tröttnat antar jag och det förstår jag. Men det gör mig jätteledsen för jag behöver att nån ringer och drar upp mig till ytan igen som Ida brukade göra. Vi behövde inte ens prata om så mkt. Vi kunde liksom sitta vid datorn samtidigt och slå upp roliga människors födelsedagar på birthday.com. Det var aldrig krystat. Saknar det saknar Ida.

Ida, jag saknar att du ringer, jag saknar att du lyssnar.