Förlåt mig

Ush det var alldeles för länge sen som jag uppdaterade får ju dåligt samvete. Men nu är jag iallafall här. Fick inspiration av att titta på min kära vän Idas blogg som hon just startat. Kom då ihåg hur mycket jag saknar henne och att det är hemskt att vi aldrig hörs längre. Jag känner en del ansvar för det för när Ida har ringt har jag alltid varit upptagen eller påväg nånstans och sen har jag inte ringt tillbaka, fy på mig, slå på fingrarna. Och sen har hon tillslut tröttnat antar jag och det förstår jag. Men det gör mig jätteledsen för jag behöver att nån ringer och drar upp mig till ytan igen som Ida brukade göra. Vi behövde inte ens prata om så mkt. Vi kunde liksom sitta vid datorn samtidigt och slå upp roliga människors födelsedagar på birthday.com. Det var aldrig krystat. Saknar det saknar Ida.

Ida, jag saknar att du ringer, jag saknar att du lyssnar.