Jag tycker om mig själv

Tänkte bara säga att jag tycker om mig själv. Jag tycler om mig själv för att jag kan få ett infall och leka föda barn med maten, döpa min väldigt rosa kamera till digital Dan och min flöjt till Elis. Detta är en sak jag gillar med mig. Jag kan göra tokiga och knasiga saker för att de är roliga och för att jag vill det.

Nu är Linnéa trött, nu ska Linnéa lägga sig i soffan och titta på gilmore girls

12 september, jag minns det så väl. Det var dagen då löven föll och med dem föll även jag.

Det var kyligt ute. Likt ensamheten själv svepte vinden över min nacke och fick kroppen att skälva. Ensamheten gick rakt in i hjärtat och stannade där. Solen sken mot trädkronorna och lämnade yviga skuggor efter sig på marken samtidigt som ett ensamt löv sakta hittade sin väg nedåt och landade mjukt på tumultet av gräs och kvistar. Ett tumult. Precis så skulle jag beskriva mitt liv just nu, tänkte jag när jag gick förbi. Och lövet, det är jag. Från att alltid varit ordnad så faller jag nu plötsligt hejdlöst rakt ner i tumultet. Ett tumult av ångest, måsten att prestera och otillräcklighet, men framförallt känslan av ensamheten som är så djupt rotad i min själ.

Varje dag är det samma visa. Jag sitter i klassrummet när en hand plötsligt griper tag om mig. ”Du måste prestera, göra mer, engagera dig mer, vara bättre, vara bäst”. Det är handen, mitt undermedvetna som talar till mig. Jag känner hur kraven höjs och med dem även ångesten. Den tar ett strypgrepp om min hals och jag andas häftigare. Mitt hjärta slår fortare och paniken växer samtidigt som jag ser mig omkring i rummet. Alla andra sitter lugnt och skriver och det är då det slår mig - jag är ensam. En tår letar sig sakta ner för min kind och lämnar ett vått streck efter sig. Fast jag sitter i ett rum fullt av människor känner jag mig ensam. Ensam om att känna kraven att prestera. Det låter klyschigt men det känns inte som om någon förstår hur det är att leva under den press jag ständigt känner. Det är ingen som förstår när jag bryter ihop och storgråter över ett MVG-. Patetiskt tycker många. Ja, det kanske är patetiskt men de förstår inte. De förstår inte när jag berättar om den lilla elaka farbrodern på min axel som hela tiden är på mig, du duger inte, du är inte tillräcklig, du är dålig, du är patetisk. Varje minut av mitt liv hör jag honom tjata och en dag klarade jag inte mer. Smällen när min kropp gick in i väggen var den värsta i mitt liv. Jag föll, djupt ner i avgrunden likt löven som singlar ner från trädkronorna.

MVG-. Bokstäverna ekade genom mitt huvud samtidigt som jag blickade ner på pappret. Jag kände paniken växa inom mig och jag fick plötsligt svårt att andas. Fan, fan, fan, tänkte jag när känslan kom krypande, inte igen. Varför ska det alltid bli såhär? Farbrodern på axeln öppnade hastigt munnen och hela min kropp hoppade till när han skrek med hård röst: ”Du suger, du har aldrig varit dåligare, du är skamlig”. Jag drog upp händerna över öronen och skrek förtvivlat ”jag vill inte höra, jag vill inte höra, JAG ORKAR INTE MER”. När de sista orden hade lämnat min mun kände jag tårarna bränna under ögonlocken och min underläpp darra. Det var denna dag som mina fötter slets undan från den stadiga marken och jag föll. Jag föll rakt ner i ett hål som saknade botten och jag kunde inte ta mig upp. 12 september, dagen jag föll.

De följande dagarna var bland de tuffaste i hela mitt sjuttonåriga liv. Jag levde som i ett töcken och ingenting var kul längre. Jag gick ut på morgonen och allting var svart, himlen, människorna, världen. Jag kom till skolan och allting var svart, jag gick hem och allting var svart. Jag levde inte längre mitt liv; jag gick bara igenom det för jag var tvungen.

Efter en tid kom dock vändningen och hon kom i form av en 155 cm frisk fläkt.
- Tjolahopp allihopa, jag är Froste, var de orden hon sa när jag först mötte henne. Hon liknade ingen jag tidigare mött och det var jag så glad över. Hon spred ett sådant hopp runt sig som gjorde att alla måsten och negativa tankar var som bortblåsta. När Froste kom in i mitt liv för att stanna blev jag till en ny människa och jag har bara henne att tacka. När helst den där handen tog tag runt min axel och kraven kom krypande kom Froste och slog bort den med all sin kraft.
- Se det positivt Ea, sa hon med hopp i sin röst. Så mycket hopp att jag stundtals trodde henne. Sakta men säkert jobbade jag mig upp ur tumultet och livet började se ljusare ut, men framför allt minns jag en sak, jag började skratta igen. Jag blev nästan chockad själv när jag hörde skrattet bubbla ut ur min mun, det var länge sedan då och det tog ett tag innan jag vande mig. Jag älskade känslan av att återigen få känna glädje och slippa skämmas över det. Jag kommer alltid känna evig tacksamhet till denna älskade människa som gav mig mitt liv tillbaka. Hon lärde mig att verkligen leva och att ha roligt. Att man ibland måste släppa allting och bara vara. Bara vara Linnéa för det räcker gott och väl.

30 april, dagen då löven kom och med dem kom även jag.

Se det positivt!

Jag vet inte riktigt om ni förstår hur stort det är för mig att säga så -se det positivt. Det har alltid varit någon annan som har behövt se mig djupt i ögonen och säga de orden för jag har verkligen inte varit kapabel till det. Jag kan ofta må dåligt över det nu. Att jag inte kunnat njuta av livet och bara säga de orden. Så svårt kan det väl inte vara, eller? Jo, det kan vara fruktansvärt svårt och det är det fortfarande.

Jag har så länge jag kan minnas varit pessimist av den svåra sorten. Istället för att se vitt har jag sett världen som ett svart hål. Ett svart hål rakt ner i avgrunden som aldrig tar slut. Jag har flera gånger i mitt liv fallit ner i det hålet och det har inte alltid varit lätt, det ska gudarna veta. Ibland har jag heller inte sett en utväg utan trott att jag aldrig skulle ta mig upp igen. Nu har jag klarat det flera gånger men det har inte varit en snabb och hinderfri resa. Jag har fått anstränga mig till max för att ta mig tillbaka och rätt som det är glider jag ner igen. Ibland klarar jag inte att vara här uppe, att vara positiv och då dras jag ner i träsket av pessimism. Där känner jag mig hemma. Jag säger dock inte att jag vill vara där för det vill jag verkligen inte. Jag säger bara att det är där jag känner mig hemma för det är det liv jag är van vid. Jag är van vid att ständigt må dåligt och tänka negativa tankar- du duger inte, det är ingen som vill vara kompis med dig om du inte är perfekt, du är dålig, du är ful, mvg- fyfan vad dåligt- är kommentarer jag har dragits med dagligen ända sedan jag var liten. Jag har alltid haft en liten figur på axeln som sett till att jag aldrig kan vara nöjd. Det började redan i småskolan då det inte räckte att "bara" vara Linnéa, jag skulle också vara mognast, ha bäst ordförråd, uppföra mig exemplariskt och få bäst resultat på proven. Jag ser tillbaka på det nu och tänker att detta är ju sjukt. Man ska inte som sjuåring behöva utstå nåt sådant här, inte ens från sig själv. För jag har inte haft några som helst krav på mig från mina föräldrar utan det är endast från mig själv. Jag är min egen värsta kritiker och det är det som är det värsta. Det värsta är att behöva stå tillsvars för sig själv. Jag kan tänka mig att det finns många barn därute som liksom jag har omåttligt höga krav på sig själva som de nog egentligen vet är omöjliga att klara. Man kämpar stenhårt men sedan klarar man det inte av olika själ och det är då ångesten kryper inpå skinnet. Ibland kan orsaken vara så enkel att man helt enkelt är för ung och hjärnan eller kroppen har inte utvecklats tillräckligt. För mig var det obegripligt. Jag kunde helt enkelt inte acceptera att jag misslyckades utan höjde bara kraven. Jag sa åt mig själv att jobba hårdare vilket endast gjorde att smällen när min kropp slog in i väggen blev hårdare. All press hade till slut gjort att jag inte klarade det mera.

Det var nog nångång där i sexan sjuan som det verkligen gjorde sig påmint. Ingenting var roligt längre och jag levde som i ett töcken. Jag gjorde det jag skulle men inte mycket mer. Jag levde väl egentligen inte mitt liv, jag bara gick igenom det för att det inte gick att bara ligga i ett svart rum hela dagarna. Jag måste ha varit en pina men det gick inte att ta sig ur det. Det tog verkligen jättemycket jobb att ta sig ur det men med mycket hjälp utifrån gick det ändå. Nu har jag de hjälpmedel som krävs för att ta mig ur sådana svackar när de väl inträffar för det kommer det göra. Jag kommer aldrig bli helt fri men nu vet jag iallafall bättre än att sluta allt inom mig och vägra be om hjälp. Jag vet att jag inte kan fixa allt själv utan måste få be om hjälp och när jag gör det vet jag att det finns folk där för att hjälpa.

Det är inget liv att gå runt och bära på en jättetung last. Det är inget liv att gå runt med ständig prestationsångest och det är definitivt inget liv att gå runt och må dåligt. Därför måste man ibland försöka se ljusglimtarna i mörkret och inte blunda så fort de tränger sig på. Man måste lära sig att se de bra sakerna, släppa kraven och bara leva. Man måste lära sig att se det positivt- jag måste lära mig att se det positivt.