Vem?

Nu är ingenting kul längre. Jag sätter mig på bussen, tränar, går i skolan, åker tåg, tränar, äter, sover. Jag går igenom dagarna i ett töcken, det känns som om jag inte lever mitt liv. Jag har märkt nu på sistone att min fasad håller på att spricka. Jag är inte längre den starka tjej som jag var innan jul. Jag håller på att bryta ner mig själv och jag vet inte längre vem jag är. Jag som precis hade hittat mig själv för ett år sedan och sen bytte jag skola och nu vet jag inte. Jag känner ingen kontakt med mina rötter längre som jag tror att jag behöver för att verkligen lära känna mig. Jag behöver vara tillsammans med de som känner mig ordetligt. Jag behöver få gråta ut mot deras axlar istället för att ständigt gå runt med tårar i ögonen med människor som inte riktigt förstår. Jag behöver få umgås med mina kompisar hemma så att jag får vara mig själv. De måste påminna mig om vem jag är för just nu trivs jag inte. Det känns som att det är någon annan sonm lever i mig. Det är inte jag.