Jag vet inte riktigt om ni förstår hur stort det är för mig att säga så -se det positivt. Det har alltid varit någon annan som har behövt se mig djupt i ögonen och säga de orden för jag har verkligen inte varit kapabel till det. Jag kan ofta må dåligt över det nu. Att jag inte kunnat njuta av livet och bara säga de orden. Så svårt kan det väl inte vara, eller? Jo, det kan vara fruktansvärt svårt och det är det fortfarande.
Jag har så länge jag kan minnas varit pessimist av den svåra sorten. Istället för att se vitt har jag sett världen som ett svart hål. Ett svart hål rakt ner i avgrunden som aldrig tar slut. Jag har flera gånger i mitt liv fallit ner i det hålet och det har inte alltid varit lätt, det ska gudarna veta. Ibland har jag heller inte sett en utväg utan trott att jag aldrig skulle ta mig upp igen. Nu har jag klarat det flera gånger men det har inte varit en snabb och hinderfri resa. Jag har fått anstränga mig till max för att ta mig tillbaka och rätt som det är glider jag ner igen. Ibland klarar jag inte att vara här uppe, att vara positiv och då dras jag ner i träsket av pessimism. Där känner jag mig hemma. Jag säger dock inte att jag vill vara där för det vill jag verkligen inte. Jag säger bara att det är där jag känner mig hemma för det är det liv jag är van vid. Jag är van vid att ständigt må dåligt och tänka negativa tankar- du duger inte, det är ingen som vill vara kompis med dig om du inte är perfekt, du är dålig, du är ful, mvg- fyfan vad dåligt- är kommentarer jag har dragits med dagligen ända sedan jag var liten. Jag har alltid haft en liten figur på axeln som sett till att jag aldrig kan vara nöjd. Det började redan i småskolan då det inte räckte att "bara" vara Linnéa, jag skulle också vara mognast, ha bäst ordförråd, uppföra mig exemplariskt och få bäst resultat på proven. Jag ser tillbaka på det nu och tänker att detta är ju sjukt. Man ska inte som sjuåring behöva utstå nåt sådant här, inte ens från sig själv. För jag har inte haft några som helst krav på mig från mina föräldrar utan det är endast från mig själv. Jag är min egen värsta kritiker och det är det som är det värsta. Det värsta är att behöva stå tillsvars för sig själv. Jag kan tänka mig att det finns många barn därute som liksom jag har omåttligt höga krav på sig själva som de nog egentligen vet är omöjliga att klara. Man kämpar stenhårt men sedan klarar man det inte av olika själ och det är då ångesten kryper inpå skinnet. Ibland kan orsaken vara så enkel att man helt enkelt är för ung och hjärnan eller kroppen har inte utvecklats tillräckligt. För mig var det obegripligt. Jag kunde helt enkelt inte acceptera att jag misslyckades utan höjde bara kraven. Jag sa åt mig själv att jobba hårdare vilket endast gjorde att smällen när min kropp slog in i väggen blev hårdare. All press hade till slut gjort att jag inte klarade det mera.
Det var nog nångång där i sexan sjuan som det verkligen gjorde sig påmint. Ingenting var roligt längre och jag levde som i ett töcken. Jag gjorde det jag skulle men inte mycket mer. Jag levde väl egentligen inte mitt liv, jag bara gick igenom det för att det inte gick att bara ligga i ett svart rum hela dagarna. Jag måste ha varit en pina men det gick inte att ta sig ur det. Det tog verkligen jättemycket jobb att ta sig ur det men med mycket hjälp utifrån gick det ändå. Nu har jag de hjälpmedel som krävs för att ta mig ur sådana svackar när de väl inträffar för det kommer det göra. Jag kommer aldrig bli helt fri men nu vet jag iallafall bättre än att sluta allt inom mig och vägra be om hjälp. Jag vet att jag inte kan fixa allt själv utan måste få be om hjälp och när jag gör det vet jag att det finns folk där för att hjälpa.
Det är inget liv att gå runt och bära på en jättetung last. Det är inget liv att gå runt med ständig prestationsångest och det är definitivt inget liv att gå runt och må dåligt. Därför måste man ibland försöka se ljusglimtarna i mörkret och inte blunda så fort de tränger sig på. Man måste lära sig att se de bra sakerna, släppa kraven och bara leva. Man måste lära sig att se det positivt- jag måste lära mig att se det positivt.
