SMID?

Nu börjar jag tvivla igen. Hämmar smid mina framtidsutsikter? Vill jag inte mer? Det finns ju så mycket som jag vill läsa som jag inte har möjlighet till. Jag skulle älska att få läsa retorik, samhällskunskap C och svenska C men det får jag inte. Det finns ingen möjlighet för mig att kunna göra det här och nu. Jag kommer ändå att spräcka planen och läsa mer än 2500 poäng med tillval som franska C, ev elevrådskursen och kanske matte C. Fan jag vill ju. Det är så mycket jag vill som inte går och det skrämmer mig. Vad kommer egentligen handbollen i skolan att göra mig? Jag vill inte bli handbollsproffs. Jag vill bara spela och ha kul men när jag gör något så anstränger jag mig till fullt. Jag skulle vara fullt nöjd här bara jag kunde få lägga till retorik och samhällskunskap C. Det är det ända som är viktigt för mig. Det får väl bli enstaka kurser på högskolan antar jag. Fan

Våga vara bra!

Våga vara bra.Våga ta plats och våga vara dig själv. Du är en tillgång.

I helgen satt jag och tittade igenom min portfoliopärm från Asken. Många minnen dök upp men speciellt jobbigt blev det när jag hittade gamla lärarkommentarer. Jag har ju jobbat jättemycket med att inse att det jag gör duger och att jag är bra så därför vällde massor av känslor över mig när jag läste en kommentar från Bosse. Våga vara bra!! Så Stod det. Och jag tycker att det tillsammans med Helenas kommentar "Du är en tillgång i mitt klassrum" samanfattar mig och vad som är viktigt för mig ganska bra. Det var så jag var. Jag strävade alltid efter att vara bäst men ibland visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig. Och hur ska man egentligen bete sig när man vi vara bra men inte verka stöddig? Det var nog det Bosse menade med "Våga vara bra", att jag skulle våga vara så bra som jag vill vara utan att tänka på vad andra tycker. För det skulle kunnat hämma mig. Den kommentaren betydde och betyder fortfarande väldigt mycket för mig och efter mycket arbete så var jag så. Nu är det lite annorlunda. Jag vill vara bra och jag håller hög standard men det ärinte samma sak som förut. Jag vågar inte ta för mig lika mycket. Eller vågar och vågar. Jag är rädd för att få en negativ stämpel som aldrig går att tvätta bort. Jag vill inte ha en stämpel, jag vill inte vara märkt.

"Du är en tillgång i mitt klassrum". Helena Normand kommenterade ständigt hur bra det var att jag tog för mig muntligt och vilken tillgång jag var i klassrummet. Jag var den som förde diskussionerna framåt oavsett ämne(minus historia;)). Nu är jag inte samma person längre. Jag är inte den som öppnar munnen och uttrycker mig fast det kan vara fel. Jag tror dock att det har mycket att göra med klassen. Jag var oerhört trygg med min förra klass och de visste hur jag var, de tog inte illa upp. Här är jag inte säkerlängre. Jag vet inte.

Vem?

Nu är ingenting kul längre. Jag sätter mig på bussen, tränar, går i skolan, åker tåg, tränar, äter, sover. Jag går igenom dagarna i ett töcken, det känns som om jag inte lever mitt liv. Jag har märkt nu på sistone att min fasad håller på att spricka. Jag är inte längre den starka tjej som jag var innan jul. Jag håller på att bryta ner mig själv och jag vet inte längre vem jag är. Jag som precis hade hittat mig själv för ett år sedan och sen bytte jag skola och nu vet jag inte. Jag känner ingen kontakt med mina rötter längre som jag tror att jag behöver för att verkligen lära känna mig. Jag behöver vara tillsammans med de som känner mig ordetligt. Jag behöver få gråta ut mot deras axlar istället för att ständigt gå runt med tårar i ögonen med människor som inte riktigt förstår. Jag behöver få umgås med mina kompisar hemma så att jag får vara mig själv. De måste påminna mig om vem jag är för just nu trivs jag inte. Det känns som att det är någon annan sonm lever i mig. Det är inte jag.