12 september, jag minns det så väl. Det var dagen då löven föll och med dem föll även jag.

Det var kyligt ute. Likt ensamheten själv svepte vinden över min nacke och fick kroppen att skälva. Ensamheten gick rakt in i hjärtat och stannade där. Solen sken mot trädkronorna och lämnade yviga skuggor efter sig på marken samtidigt som ett ensamt löv sakta hittade sin väg nedåt och landade mjukt på tumultet av gräs och kvistar. Ett tumult. Precis så skulle jag beskriva mitt liv just nu, tänkte jag när jag gick förbi. Och lövet, det är jag. Från att alltid varit ordnad så faller jag nu plötsligt hejdlöst rakt ner i tumultet. Ett tumult av ångest, måsten att prestera och otillräcklighet, men framförallt känslan av ensamheten som är så djupt rotad i min själ.

Varje dag är det samma visa. Jag sitter i klassrummet när en hand plötsligt griper tag om mig. ”Du måste prestera, göra mer, engagera dig mer, vara bättre, vara bäst”. Det är handen, mitt undermedvetna som talar till mig. Jag känner hur kraven höjs och med dem även ångesten. Den tar ett strypgrepp om min hals och jag andas häftigare. Mitt hjärta slår fortare och paniken växer samtidigt som jag ser mig omkring i rummet. Alla andra sitter lugnt och skriver och det är då det slår mig - jag är ensam. En tår letar sig sakta ner för min kind och lämnar ett vått streck efter sig. Fast jag sitter i ett rum fullt av människor känner jag mig ensam. Ensam om att känna kraven att prestera. Det låter klyschigt men det känns inte som om någon förstår hur det är att leva under den press jag ständigt känner. Det är ingen som förstår när jag bryter ihop och storgråter över ett MVG-. Patetiskt tycker många. Ja, det kanske är patetiskt men de förstår inte. De förstår inte när jag berättar om den lilla elaka farbrodern på min axel som hela tiden är på mig, du duger inte, du är inte tillräcklig, du är dålig, du är patetisk. Varje minut av mitt liv hör jag honom tjata och en dag klarade jag inte mer. Smällen när min kropp gick in i väggen var den värsta i mitt liv. Jag föll, djupt ner i avgrunden likt löven som singlar ner från trädkronorna.

MVG-. Bokstäverna ekade genom mitt huvud samtidigt som jag blickade ner på pappret. Jag kände paniken växa inom mig och jag fick plötsligt svårt att andas. Fan, fan, fan, tänkte jag när känslan kom krypande, inte igen. Varför ska det alltid bli såhär? Farbrodern på axeln öppnade hastigt munnen och hela min kropp hoppade till när han skrek med hård röst: ”Du suger, du har aldrig varit dåligare, du är skamlig”. Jag drog upp händerna över öronen och skrek förtvivlat ”jag vill inte höra, jag vill inte höra, JAG ORKAR INTE MER”. När de sista orden hade lämnat min mun kände jag tårarna bränna under ögonlocken och min underläpp darra. Det var denna dag som mina fötter slets undan från den stadiga marken och jag föll. Jag föll rakt ner i ett hål som saknade botten och jag kunde inte ta mig upp. 12 september, dagen jag föll.

De följande dagarna var bland de tuffaste i hela mitt sjuttonåriga liv. Jag levde som i ett töcken och ingenting var kul längre. Jag gick ut på morgonen och allting var svart, himlen, människorna, världen. Jag kom till skolan och allting var svart, jag gick hem och allting var svart. Jag levde inte längre mitt liv; jag gick bara igenom det för jag var tvungen.

Efter en tid kom dock vändningen och hon kom i form av en 155 cm frisk fläkt.
- Tjolahopp allihopa, jag är Froste, var de orden hon sa när jag först mötte henne. Hon liknade ingen jag tidigare mött och det var jag så glad över. Hon spred ett sådant hopp runt sig som gjorde att alla måsten och negativa tankar var som bortblåsta. När Froste kom in i mitt liv för att stanna blev jag till en ny människa och jag har bara henne att tacka. När helst den där handen tog tag runt min axel och kraven kom krypande kom Froste och slog bort den med all sin kraft.
- Se det positivt Ea, sa hon med hopp i sin röst. Så mycket hopp att jag stundtals trodde henne. Sakta men säkert jobbade jag mig upp ur tumultet och livet började se ljusare ut, men framför allt minns jag en sak, jag började skratta igen. Jag blev nästan chockad själv när jag hörde skrattet bubbla ut ur min mun, det var länge sedan då och det tog ett tag innan jag vande mig. Jag älskade känslan av att återigen få känna glädje och slippa skämmas över det. Jag kommer alltid känna evig tacksamhet till denna älskade människa som gav mig mitt liv tillbaka. Hon lärde mig att verkligen leva och att ha roligt. Att man ibland måste släppa allting och bara vara. Bara vara Linnéa för det räcker gott och väl.

30 april, dagen då löven kom och med dem kom även jag.