Pasken Tasken, mitt kära Asken

Idag var jag och Mariefroste och hälsade på på Asken. Det var fantastiskt skönt samtidigt som det var fantastiskt jobbigt. Det var första gången vi satte våra fötter där sen skolavslutningen och vi förstod nog redan innan att det skulle bli ett otroligt känslofyllt möte. Jag menar Asken betydde och betyder fortfarande så otroligt mycket i mitt liv. Jag spenderade fyra år där och det var fyra år av både förtvivlad gråt och bubblande skratt. Det var så mycket blandade känslor jag hade där som omedelbart slog mot mig när vi gick in genom dörrarna. Varenda vägg, varenda rum och varenda skrymsle förde med sig ett otroligt starkt minne. Det är egentligen sjukt hur mycket man kan känna på en och samma gång och jag tror att gränsen var fylld till max idag. Det var en känsla av glädje och av lättnad att träffa de människor som man haft så tätt inpå och som har gjort en så stor inverkan på ens liv men det var också väldigt svårt. När jag kom dit igen så kändes det plötsligt som om jag plötsligt blev en i gemenskapen igen. Jag hör hemma där. Därför kändes det fruktansvärt att en en gång gå ut genom dörrarna och försvinna från platsen man trivs så ohyggligt bra på. När t o m lärarna vill att vi ska komma tillbaka och säger att vi hör Asken till så blir det ännu svårare. Det känns som man sluter kapitlet ytterligare en gång fast jag vet att det inte är så. Vi är välkomna dit när vi vill och jag vet att de verkligen bryr sig om oss. De är riktigt goda människor de där Asken lärarna, jag hoppas att de förblir det och inser hur mycket de faktiskt betyder för oss. Asken för mig är inte slut, jag är inte klar, jag skulle behöva ett år till.