Här är lite ordspråk som kan vara intressanta.

"Jag håller inte med dig om det du säger,
men med mitt liv skulle jag försvara din rätt att säga det."
Voltaire

"Den som går i andras fotspår kommer aldrig främst."
Francois Truffaut med flera

" Ingenting är så behagligt som att bli prisad för den talang som man har minst av."Haha tänkte på våra MVG:n i bild marie
Romain Rolland

"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund.
Att inte våga är att förlora sig själv."
Sören Kierkagaard

"Några böcker bli oförtjänt glömda,
men ingen blir oförtjänt ihågkommen."
W.H Auden

"Även om 50 miljoner människor säger något idiotiskt
är det fortfarande idiotiskt."
Ana tole France

"Livet är som att spela fiol inför publik
och lära sig instrumentet medan man håller på."
Tyskt ordspråk

"Det säkraste sättet att inte misslyckas
är att bestämma sig för att lyckas."
Rickard Sheridan

"Den som tänker långt går långt."
Vallonskt ordspråk

"Den som är rädd för att fråga skäms för att lära."
Danskt ordspråk

Fundera på vilket som är ditt favoritordspråk eller uttryck jag har samlat mina tio favoriter här.

Vem vet var och vem vi är i framtiden?

Efter att ha haft flera karriärer samtidigt, såsom politiker, handbollsproffs och flöjtist kände du att det var dags att följa ditt hjärta. Hjärtat sade följande: "Ta dog mot sydligare breddgrader Linnéa". Du bestämde dig därefter att följa ditt sinnelags sår och det var väl tur för Ibiza och dess partyfolk. Du är nämligen idag Ibizas festfixare nr 1 där du organiserar partyn och blandar drinkar för fullt.

Denna framtid fick jag framlagt av min gamla fransklärare Maria under sista kvällen med gänget innan vi slutade nian och skulle lämna Asken. Det var ursprungligen min portfoliohandledare Susanna som hade skrivit det. Om man känner mig så förstår man att jag blev förvånad och började skratta ganska ordentligt eftersom jag verkligen inte (iallafall inte ännu) är någon festprisse. Men det var detta som var så himla roligt. För först så lägger hon fram tre yrken som faktiskt skulle kunna vara rätt för mig och sedan ändrar jag mig helt. Från politiker till festfixare. Och vem vet vad som händer de näsmsta åren eller alla år fram tills att jag koolar vippen, Jag har en plan nu men som alla som någonsin har varit barn vet, så kan det ändra sig många gånger. Jag menar jag har gått igenom ett antal väldigt olika karriärer i mitt huvud: först var det barnskötare på prematuren sen kom frisör, florist, barnläkare, tandläkare, idrottslärare, dietist, sjukgymnast och till slut tillbaka till lärare där jag är nu i mina planer. Och har jag kunnat ändra mig från frisör till dietist på mindre än fem år så är ju risken ganska stor att jag kan ändra mig igen innan jag börjar på universitetet om tre år.

Jag har ett exempel på en person i min närhet som det pratades jättemycket om när han gick på gymnasiet för då skulle han nämligen bli advokat eller psykolog alltså självklar för framtida studier på universitet men var är han nu? Han är 22 bor i en sunkig lägenhet i Eskilstunas invandrarkvarter och jobbar med tidningsutdelning eller nåt. Mycket skryt om ingenting. Jag kan iallafall säga att jag ska läsa vidare, jag kan inte säga exakt vad jag ska läsa eller när men jag är 99% säker på att det kommer ske någon gång. Och jag har det viktigaste som finns för en tonåring med beslutsångest, jag har en tro och ett hopp på att jag ska bli det som mitt hjärta finner är den rätta vägen för mig för "Endast den som ser långt hittar rätt".

Ded to Gilmore Girls

Jag har precis ägnat ett antal minuter till att ännu en gång sitta på youtube och scrolla bland alla fantastiska Gilmore girls klipp. Serien är verkligen helt perfekt och det är så sorgligt att sista avsnittet är tittat på och att det aldrig kommer att bli något mer. Jag äger de fyra sista samlarboxrarna och väntar spänt på att få de tre första men julaftnar och födelsedagar växer tyvär inte på träd (det skulle dock vara väldigt behändigt;P). Jag kallar det besatthet, hur vet man att man är besatt av Gilmore girls? Man gråter när varje säsong är slut speciellt till sista avsnittet på s 7 när Lorelai tillslut får Luke. Man blir förbannad och skriker när någon i programmet gör nåt som man inte vill att dom ska göra. Jag brukar till exempel alltid skrika "men sig för fan att du älskar henne då". Man är besatt när man tar efter repliker och jämför verkliga händelser med GG livet.

När man sitter uppe halva nätterna och kollar på det avsnitt man bara sett minst fem gånger innan eller säger med i replikerna, då är man verkligen besatt. Jag kan alla avsnitt så bra att jag i princip vet vad som ska hända hela tiden så att jag kan hoppa till de bästa bitarna med ett knapptryck. När jag ser filmklipp så vet jag stenhårt till vilken säsong avsnittet tillhör, om det är i slutet eller i början, vem som är ihopp med vem under den tiden etc. JAG ÄLSKAR GILMORE GIRLS.

Det är jättesvårt att säga vilket som är mitt favoritavsnitt för det är liksom så mycket bra i alla avsnitt. Jag tycker inte att allt är bra men det är vissa scener och bitar som är närmast hjärtat. Jag tycker om när det går bra för tjejerna så mina favvoklipp är oftast vid lyckliga eller speciellt roliga ögonblick. De snabba och kvicka replikerna och de fantastiska skådespelarna är det bästa. Jag förstår verkligen inte hur man kan säga så mycket ord på så kort tid men jag kanske inte är rätt person och säga så för jag pratar rätt snabbt jag med hehe.


Detta var lite om min besatthet av Gilmore girls och jag ber till gud att dom gör en five years later film eller något men tills dess så får jag fortsätta titta sönder mina boxrar och njuta av alla fantastiska fanfictions som finns. Krami kram

Jag vill ha min Sally tillbaka

Idag har vi varit och hämtat våran nya hund Vera. Det borde ha varit roligt och spännande men det gjorde bara att en massa jobbiga minnen drogs upp. För fyra veckor och en dag sedan så avlivade vi våran två åriga border collie Sally pga svår lungcancer och jag märker nu att jag inte kommit över henne. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne eller något som hon brukade göra och ungefär varannan dag gråter jag hysteriskt eller bara får tårar i ögonen. Ska livet alltid vara såhär för nu känns det som om jag aldrig kommer att bli hel igen. Jag trodde att Vera skulle fylla tomrummet men nu känns det som om jag inte kan ta henne till mig för att jag får dåligt samvete för Sally. Det har ändå bara gått fyra veckor. Fan hon var bara två år varför ska allt hela tiden hända oss jag fick inte ens tid att säga hejdå. Jag behöver henne mitt liv känns så fel utan henne så tomt. Jag är inte jag längre. Jag har ingen motivation till nåt längre förutom att träna en och en halv timme per dag annars så är det ända jag gör att sitta inne och titta på tv och att sova. Jag vet inte vad jag ska göra för det är väldigt jobbigt att börja gråta för vad som helst.

Inatt ska jag gå upp och kolla på handboll Sverige Ungern iallafall klockan kvart i fem på morgonen o sovmorgon. Men det är den första os matchen och den är viktig så jag vill se får se om jag klarar av det.

Ha det bra